Längtan efter syskon!

Jag avskyr min kropp. Mitt självförtroende har aldrig varit i topp och jag har alltid haft lätt att vara kritisk mot mig själv. Efter att jag fick kännedom om mitt myom har dessa känslor landat på en helt ny nivå.

Jag är arg på min livmoder. Att den inte duger något till. I min förlossningsjournal står det att den hade ett dåligt värkarbete, vilket så småningom resulterade i kejsarsnittet. Någonstans har jag varit arg på min livmoder enda sedan förlossningen. Och nu... Varför låter den inget embryo få slå sig till ro och börja växa? Istället har den låtit ett meningslöst myom inta slemhinnan.

Jag känner mig totalt okvinnlig. Min kropp klarar inte att uppnå den mest grundläggande funktion som den är skapt för. Jag har ägglossning varje månad, min äggreserv är god, passagen till mina äggledare är felfri och min livmoder har en normal form. Ändå finns det lilla myomet där och buktar in i livmoderhålan. Ett litet myom som med största sannolikhet gör mig infertil och som även om det tas bort gör att sannolikheten att jag ska få se ett plus på ett graviditetstest igen är obefintlig. I slutändan skulle det inte förvåna mig om det är med mig det faller. Att sambons andra spermaprov om ett par veckor är fullt normalt. Att det är mitt skitmyom som det handlar om.

 

I de olika trådar som jag startat på familjeliv kring svårigheten att bli gravid är det nu iprincip bara jag som är kvar. Ett tjugotal personer har kommit och gått. Jag vill inte vara missunsam, men någonstans står det ju för något när jag är den enda som inte lyckas.