Ivf 1 är över
Igår tog jag beslutet att glömma en av mina tre lutinustabletter. Inatt märkte jag effekten. Livmodern krampade och en massa blod vällde ut. Faktiskt kändes det som en befrielse att kunna lägga försöket bakom mig. Att inte behövs tänka "kanske..." och "kanske inte". Istället på nåt sätt börja bearbeta allt och gå vidare.
Igår såg sonen mig ledsen. Han såg rädd och orolig ut, varpå han sökte tröst hos sin pappa. Någonstans kände jag då att gränsen var nådd. Jag vill absolut prova ivf en gång till. Kanske med ett av våra frysta embryon, men om vi misslyckas igen och jag kommer tillbaka till detta helvete, så får det va med syskonförsöken. Just nu skadar misslyckandet inte bara mitt mående, utan också min relation till sonen och mitt förhållande med sambon.
Känner oro för vad jag ska säga till kollegorna på jobbet. Har ju nämnt ivf:en för ett par. I förra veckan var en av dem osmaklig nog att påpeka att "nu är du ju gravid så du får inte äta ost". Faktiskt önskar jag nu i efterhand att jag inte berättat nåt. Tycker inte om att officiellt känna mig misslyckad.