Normalt deppig?
Jag befinner mig i en situation där jag varje dag tar på mig en mask och leker lyckligt gravid. Och visst känner jag ibland ren glädje och förväntan. Rent fysiskt mår jag bättre än vad jag gjort under hela graviditeten.
Ändå lurar sorgen i mitt hjärta. Det känns ganska löjligt eftersom jag är så nära att uppnå min dröm om två barn. Jag är inte fast i infertilitetskampen längre. Men ändå undrar jag om inte den resan i kombination med en jobbig första halvlek under graviditeten gjort att jag hamnat där jag är. När man är barnlös går allt fokus och all energi åt att lösa situationen. Man kämpar sig igenom olika delmoment och besvikelser utan egentligt stöd i från vården. När jag väl blev gravid mådde jag så illa att jag inte kunde tänka på något alls. Därför börjar allt komma ikapp mig nu när jag mår bättre. Jag tycker att samtalskontakt borde finnas med i paketet för alla som går igenom barnlöshet. Under hela den tiden som vi kämpade var det ingen som frågade hur vi mådde.
Som gravid är det inte lätt att veta vad som är normal deppighet. Känslosvallningar hör ju till hormonerna. Men någonstans känns det inte bra då tårarna bara rinner och allt känns svart. Eller då frustrationen blir så stor att skrik inte räcker.
Jag har därför kontaktat den psykoterapeut som jag träffade efter min förlossningsdepression. Denna gång vill jag förebygga. Jag vill kunna njuta av lillebror. Jag hoppas det finns en metod som kan föra mig i rätt riktning. Det får vara värt lite extra pengar, bara jag kan må bra igen. Det dåliga samvetet gör sig på nytt påmint. Jag borde vara lycklig nu, ändå är det något som hindrar mig.