Rädslan under ytan
För ett år sedan var vi inne i "göra barn processen" och vår ivf-resa hade ännu inte börjat. Jag misstänkte dock att något var fel. När jag nu har en växande bebis i magen känns den tiden avlägsen. Men jag har lovat mig själv att inte glömma. Att aldrig någonsin fråga ett par om barn- eller syskonplaner.
Vår resa har gjort mig till en helt annan person än den jag var 2011 när jag var gravid med sonen. Jag ser vårt barn i magen som ett riktigt mirakel. Ett mirakel som vi troligtvis aldrig hade haft möjlighet att uppleva om det inte var för vetenskapen. Jag försöker låta bli att oroa mig, men mina drömmar avslöjar mig ibland. Ibland drömmer jag fruktansvärda drömmar där min lilla bebis trillar ut ur magen. Att fostret kommer ut och dör i mina händer. När jag väl vaknar känner jag en enorm hjälplöshet och ångest.
Jag drömde aldrig den typen av drömmar med sonen. Då tänkte jag i början att om något gick fel under graviditeten kunde jag alltid bli gravid igen. När jag passerat de magiska 12 veckorna var jag aldrig orolig för missfall.
Just nu längtar jag efter tydliga bebisrörelser. Ibland känner jag att bebisen buffar, men ofta är det oklart om det är magen som bullrar eller bebis som sparkar. Inte blir det lättare när omgivningen säger att jag borde börja känna rörelser nu. Inatt tror jag dock att jag kände bebisen buffa flera gånger. Snälla stanna hos oss lilla bebis!