Längtan efter syskon!

Jag hade förberett mig väl inför besöket på specialistmödravården och skrivit ner synpunkter i telefonen. Jag hade också läst på om för- och nackdelar med vaginalförlossning respektive kejsarsnitt. Läkaren var sen till mötet. När klockan visade tio minuter över tiden kändes det som att jag skulle kräkas. 

Läkaren var dock mycket trevlig och inkännande. Hon frågade kort om graviditeten och ivf-behandlingen. När hon väl frågade om hur jag tänkte kring förlossning denna gång kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och hon sa snabbt att jag skulle få ett snitt om jag önskade det (vi hade då pratat i max tio minuter). Utifrån min bakgrund lät det som att hon bedömde det som att jag ungefärligen har 50% chans att lyckas med en vaginalförlossning, men att det mycket väl kan bli ett akutsnitt igen. Jag valde ett planerat snitt. Jag tror att mitt psyke inte skulle klara ett "misslyckande" igen efter flera dygns kamp. Denna gång vill jag känna mig trygg, utvilad och kunna ge min son all kärlek direkt. 2011 trodde jag på vaginalförlossning. Jag gav verkligen allt, men nu är detta det bästa.

Efter ytterligare ett par timmar hade jag träffat och fått information om planerat snitt av en barnmorska på specialistmödravården. Jag träffade också en narkosläkare som gick igenom själva operationen. Utifrån den information jag fått låter det som att jag kommer kunna ha sonen mer hos mig vid ett planerat än akutsnitt.

Jag hoppas att jag valde rätt beslut för oss båda. Det finns som sagt för- och nackdelar med allt och just nu känns detta mest rätt.

Min son kommer komma ut senast en 10:e augusti när jag är i vecka 39+1. Om han skulle bestämma sig för att komma ut tidigare finns det ändå möjlighet till snitt. Jag tror att omständigheterna i så fall får bestämma hur jag gör. Tänkt att vår efterlängtade lillebror är här om 40 dagar. Lyckan och lättnaden som jag känner är obeskrivlig!