Längtan efter syskon!

Jag är nu inne i vecka 30. Igår hade jag besök hos barnmorskan. Mina värden var fina, t.o.m. blodtrycket som rusade i taket mot slutet av förra graviditeten. Mitt sf-mårt var 30,5 och var mycket nära det högsta strecket på kurvan. Jag misstänker fortfarande en stor bebis.

Barnmorskan blev dock för tredje besöket i rad bekymrad över hjärtfrekvensen. Trots att hon lyssnade i tio minuter låg pulsen på 160-170 slag per minut. Jag fick därför order om att komma tillbaka på eftermiddagen. Men klockan tre var slagen fortsatt snabba trots 15 minuters lyssnande och jag blev ivägskickad till förlossningen för en ctg-kurva.

Väl där fick jag mindre trevliga flashbacks från 2011. Jag fick ligga i samma rum där jag undersöktes då jag kom in med det påbörjade värkarbetet med sonen. Jag kände misslyckandets ångest skölja över mig, men barnmorskorna som jag träffade igår var trevliga. De frågade om bebisen brukade sparka mycket och när jag instämde sa de att det säkert var förklaring till den höga pulsen. Bebisen snurrade runt och puttade, vilket gjorde att han var ganska svårfångad med ctg. Tillsist lyckades vi dock med en kurva och även om lillkillen låg högt mellan varven 160-187 var han också nere på 120-130 ett par gånger. Läkaren förklarade att jag troligtvis bara har en aktiv bebis, men att det inte är något att oroa sig för.

Det var skönt att höra. Jag ställer in mig på att vi kommer få en stor och pigg lillebror i augusti. Kanske brås han mer på sambon som hade koppel när han var liten. Det kan bli spännande med fart och fläkt för lugna mamma och lugna storebror...