Tacksamhet och den nya vardagen
I lördags den 26 september, på dagen exakt ett år sedan det ägg och den spermie som skulle bli lillebror plockades ut och fördes samman stod jag och sambon i kyrkan och tackade för vår andra son. Vi är egentligen inte religösa, men inför det stora vi varit med om blir man nästan det.
Jag skrev en dikt för ett par veckor sen för att sammanfatta mina känslor. Jag läste den högt i kyrkan, vilket inte var helt lätt eftersom jag var så rörd och ögonen tårades också bland gästerna.
I övrigt flyter livet på. Vår lilla B är nu sju veckor och är överlag en glad och go bebis. Nattetid sover han bra, men dagtid har han svårt att komma till ro. I övrigt är han en stark kille som gillar att ligga på mage och träna nacken. De senaste veckorna har han lett stort mot oss och sina favorit mobiler. Mitt hjärta flödar dagligen över med kärlek. Det enda som är lite jobbigt är att storebror är rejält syskonsvartsjuk. Efter en smidig start har det kommit mycket tårar varvat med ilska riktad mot mig. Någon enstaka leksak har kastats på lillebror. I min egen lycka gör det ont att se min älskade son olycklig. Jag försöker ta det lugnt och låta tiden ha sin gång. Att ge storebror kärlek trots att hans beteende just nu väcker mycket ilska och sorg i mig. En dag hoppas jag dock att även han kan acceptera och se något positivt med att ha en lillebror i sitt liv.