Ruvardag 1: Tvivel som gnager
Gårdagens solsken klingade av och idag är min himmel full av orosmoln. Jag vill tro på vårt embryo och min livmoder, men ändå tvivlar jag. Svullnaden efter äggplocket har klingat av och nu känner jag mig tom. Som vanligt. Som jag brukar göra efter ägglossning och innan mens. Men samtidigt kan jag nog inte förvänta mig att ett fyra dagars embryo ska märkas så mycket. Jag föröker vara i nuet, men minnen från min graviditet med sonen dyker upp. Dem tidiga, tydliga känslan av att vara gravid. Jag letar efter den igen. Hopp och förtvivlan blandas i en berg- och dalbana av känslor. Oron att vårt lilla embryo har trillat ut finns där. Igår kissade jag otagliga gånger efter återförandet. För att vara kissnödig drack jag en massa vatten. Varje gång som jag gick på toaletten tänkte jag att "tänk om embryot ramlar ut nu?". På samma sätt känns det när Lutinustabletterna rinner ut. Dumma och onödiga tankar, men de finns där.
Lilla fina embryo, snälla stanna!