Reser mig långsamt och blickar framåt
Idag kom så morgonen för den testdag jag fick av kliniken. Plikttroget tog jag fram graviditetstestet som jag fått, för att analysera den blodfärgade morgonurinen. Lika plikttroget väntade jag tre minuter för att läsa av det negativa resultatet. Sedan lämnade jag sonen på dagis och skyndade mig till jobbet för att ringa Örebro med beskedet. Barnmorskan som svarade beklagade. Någonstans var detta en befrielse för mig. Min möjlighet att andas ut, att släppa vårt första misslyckade ivf-försök och istället se framåt. Äntligen fick jag avslutet på en veckas blödningar.
Barnmorskan bekräftade att vi har två fina fem dagars blastocyter i frysen. Att vi har alla möjligheter att lyckas med dem. Att kliniken aldrig skulle låta oss fortsätta med ivf om man trodde att mitt myom skulle påverka resultatet negativt. Nu ska jag ringa Örebro när jag får min nästa mens. Sen ska jag börja med ägglossningsstickor för att sedan föra tillbaka en blastocyt ca åtta dagar efter omslaget. Det känns skönt att göra ivf:en så naturlig som möjlig. Att slippa sprutor och sprayer och istället låta kroppen jobba själv igen.
Och äntligen känner jag att lite hopp börjar komma tillbaka. Jag har sörjt vårt misslyckade försök. Jag har fallit hårt, men nu börjar jag blicka framåt. Kanske var det helt enkelt så att vi fick ”fel” embryo på dag tre då de hade fyra fina embryon att välja på. Kanske finns miraklet som vi väntat på i frysen? Jag väljer att tro det just nu. Jag vägrar att ge upp än.
Denna underbara dikt har hjälpt mig vidare. Jag har sparat den och tar fram den så fort allt känns hopplöst.
