Jag tycker om dig fast du är sjuk
Jag har låtit det gå två dagar sen mitt senaste inlägg efter kommentaren på familjeliv. Flera av er har kommenterat och stöttat och det är jag tacksam för när mina graviditetshormoner skenar iväg med mig. Det jag har tagit fasta på är att det är MIN blogg och att jag har rätt att skriva precis vad jag vill i den. Att jag inte behöver skämmas för att jag mår dåligt pga mitt kraftiga graviditetsillamående. Det faktum att jag faktiskt kämpar mig igenom dagarna är för Flingans och min sons skull. Jag startade min blogg för att belysa sekundär barnlöshet och ge hopp till andra i samma situation. Under de tio månader jag har haft bloggen har flera läsare tackat mig. Jag skäms inte över min resa och att jag faktiskt övervann barnlösheten tack vare ivf. Jag tänker inte heller skämmas för att vi hade pengar till ivf-försök genom att ha heltidsjobb och ha sparat pengar längs vägen.
Idag har jag ca femtio läsare och jag tänker fortsätta att skriva för er skull. Min avsikt är inte att såra någon. Just nu handlar min blogg en hel del om graviditetsillamående. Men om en-två månader hoppas jag att det är andra ämmen som dominerar.
Jag avslutar med en bild på min son. Jag tog den med min mobilkamera när han äntligen rullades in på mitt rum efter kejsarsnittet. Han kommer alltid vara ljuset i mitt liv. Även om ljuset förhoppningsvis kommer att delas med en lillasyster eller lillebror i augusti, kommer han alltid vara den kärlek som kom till mig först.
I helgen när jag mådde dåligt kröp han upp till mig i sängen. Kramade mig och sa "lilla mysiga mamma. Jag tycker om dig, fast du är sjuk". Nu längtar jag efter våren. Efter att illamåendet är långt borta och att jag kan jaga efter min son med en lagom stor gravidmage.