När allt bara är bra
Jag tänkte att det kunde vara dags för en liten uppdatering. Gravidveckorna har flutit på den senaste tiden. Jag känner att jag inte har så mycket att skriva om längre. Långsamt börjar jag allt mer lämna tankarna på barnlöshet på ett behörigt avstånd efterhand som jag känner bebisen busa och växa i magen. Jag mår allt jämnt bra och har inte heller något att beklaga mig över i min graviditet.
Just nu har jag påbörjat nedräkningen till midsommar då jag går på föräldraledighet. Det ska bli skönt att slippa alla yrkeskrav och bara ta dagen som den kommer. Jag känner att min kropp verkligen vill vara ledig nu. Allra helst hade jag suttit i skuggan på balkongen, smaskat jordgubbar och läst en bra bok varje dag. Jag blir allt större och känner ibland en rejäl smärta under revbenen när bebisen trycker på gallblåsan. Det är svårt att hitta kläder och jag får vara mer kreativ än vanlig. Jag blir dock väldigt glad när jag får höra av kollegor att jag är fin just nu. Själv känner jag mig allt annat än fin...
Mest av allt längtar jag efter att börja boa hemma. Jag fick energi i förra veckan och installerade nya mörkläggningsgardiner i sovrummen. Jag försöker även bearbeta sambon med att vi ska skaffa en kombi och överge vår gamla s60. Det känns också väldigt lockande att snart börja packa upp alla bebissakerna på vinden. Sakerna som bara för ett år sedan gav mig enorm vånda och som jag övervägde att skänka bort. Det ska bli så mysigt att vika in nytvättade bebiskläder och bädda spjälsängen igen!
Bebisen fortsätter att vara aktiv och busig. Han sparkar med fötterna, slår med händerna och snurrar i princip varje timme. Brukar av och till vakna av aktiviteten under natten. Det ska verkligen bli spännande att se om det kommer vara lika fullt ös när han kommer ut. Jag känner väldigt tydligt hur de små händerna och fötterna liksom drar längs med magens alla håll och kanter. Jag kände det aldrig lika tydligt med sonen, så därför blir jag väldigt fascinerad och lägger min hand över för att följa varje centimeter av rörelsen. Aktiviteten har dock den nackdelen att jag behöver kissa stup i kvarten då bebisen trycker på urinblåsan.
Sonen varierar i sitt intresse för sitt syskon. Han verkade dock ganska nöjd när jag berättade att han snart kommer vara mer ledig och hemma från dagis. I förrgår ville han för första gången lägga huvudet mot magen och konstaterade då att det gjorde ont när lillebror (som nog kände sig lite mosad) sparkade rejält på honom.
De enda orosmolnen nu är: förlossningskomplikationer samt studier som visar att icsi ökar risk för autism samt utvecklingsstörning. Men jag försöker sudda bort de tankarna.