En jobbig vecka
Jag har nu bara en dag kvar tills jag går in i vecka 13. Vecka 12 har illamåendemässigt varit jobbig och jag har kräkts mer igen. Denna tillbakagång har känts tung. Alla beskrivningar över graviditetsveckor konstaterar ju att det är nu som man börjar må bättre. Men jag minns ju samma tillbakagång från sonens graviditet. Samtidigt är jag, efter sex veckor av dagliga kräkningar, livrädd för att de aldrig ska ta slut. Just nu känns det som att jag drabbats av en enda lång kräksjuka som aldrig tar slut. Den tanken känns superjobbig så jag försöker skjuta undan den. Tårar och ångest gör bara illamåendet ännu värre.
För att fördriva tiden försöker jag känna efter hur det känns i livmodern. Känna vad som är tarmar och vad som skulle kunna vara en liten bebis. Jag har haft några svaga aningar som jag inte helt kan tillskriva tarmarna. Men sonen kände jag de första rörelserna i vecka 16. Det finns ju inget mysigare än bebisbuffar.
Den stora händelsen i nästa vecka är kub-test på onsdag. Då är det ca en månad sedan jag såg vår lilla bebis för första gången. Denna gång blir det kub-test i Örebro pga nya regler i vårt landsting. Tänk att det var där på sjukhuset som vår lilla bebis blev till av en utvald spermie som parades ihop med ett av mina sex mogna ägg. Jag hoppas på tur när vi nu återvänder dit.