I nöd och lust

Denna vecka firar sambon och jag 11 år tillsammans. När vi träffades hade jag nyss tagit studenten och han var 23 år. Vi var så unga då. Jag minns första gången jag såg honom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag tyckte att han var snyggast på jorden och längtade efter en första kyss. Livet var perfekt.
Tillsammans har vi sen gått igenom mycket. Vissa stunder är sådana man vill spara i hjärtat, andra vill man glömma... Ibland har jag varit arg och beredd att ge upp allt, men min kille har alltid velat kämpa vidare. Idag är jag tacksam över det.
Utan honom hade jag inte haft min underbara son. En son som gör mitt liv komplett. Som ville bosätta sig i just min livmoder i januari 2011. Mitt livs bästa beslut var att ha oskyddat sex då trots att livets omständigheter i övrigt var minst sagt röriga.
Nu är livets omständigheter så goda de någonsin varit. Ändå vill inte något nytt frö börja gro. Jag hoppas dock att ett mirakel kommer inträffa i höst igen. Att IVF ska göra det omöjliga möjligt så att jag är gravid igen på vår 12 årsdag.
Ett gammalt foto från vår två års dag. Den dag vi förlovade oss.

Snabbt svar på spermaprovet

Idag var mannen på Fertilitetscentrum i Göteborg för att lämna ett nytt prov. Han upplevde besöket som mycket positivt och kände sig välbemött. 
Läkaren ringde efter ett par timmar med besked. Sambon hade en miljon spermier (normalt är ca 40 miljoner, under 20 miljoner anses som lågt). Han hade 0,02 procent snabba spermier (optimalt ska ca 25% vara rörliga). Någon siffra för mängden långsamma fick vi inte.
Vi fick för tredje gången rekommendationen att satsa på ivf med mikroinjektion (icsi). Läkaren sa också att risken är att spermierna bara kommer bli färre och långsammare allt eftersom tiden går. Och rådde oss därför att inte vänta för länge. 
Nu längtar jag till hösten! Nu ska det vata vår tur!

Hämta fler inlägg