En jobbig vecka

Jag har nu bara en dag kvar tills jag går in i vecka 13. Vecka 12 har illamåendemässigt varit jobbig och jag har kräkts mer igen. Denna tillbakagång har känts tung. Alla beskrivningar över graviditetsveckor konstaterar ju att det är nu som man börjar må bättre. Men jag minns ju samma tillbakagång från sonens graviditet. Samtidigt är jag, efter sex veckor av dagliga kräkningar, livrädd för att de aldrig ska ta slut. Just nu känns det som att jag drabbats av en enda lång kräksjuka som aldrig tar slut. Den tanken känns superjobbig så jag försöker skjuta undan den. Tårar och ångest gör bara illamåendet ännu värre.
 
För att fördriva tiden försöker jag känna efter hur det känns i livmodern. Känna vad som är tarmar och vad som skulle kunna vara en liten bebis. Jag har haft några svaga aningar som jag inte helt kan tillskriva tarmarna. Men sonen kände jag  de första rörelserna i vecka 16. Det finns ju inget mysigare än bebisbuffar.
 
Den stora händelsen i nästa vecka är kub-test på onsdag. Då är det ca en månad sedan jag såg vår lilla bebis för första gången. Denna gång blir det kub-test i Örebro pga nya regler i vårt landsting. Tänk att det var där på sjukhuset som vår lilla bebis blev till av en utvald spermie som parades ihop med ett av mina sex mogna ägg. Jag hoppas på tur när vi nu återvänder dit.

Inskriven på MVC

Jag har en riktig skitdag idag. Jag tror att det är straffet för att jag inte kräktes imorse samt att jag ansträngt mig genom att gå till MVC idag. Ikväll bara kräks och kräks jag samtidigt som magen kurrar. Vad kroppen motarbetar mig!
 
Nu är jag i alla fall inskriven som gravid i rullorna. Alla obligatoriska frågor är besvarade och jag ska följa basprogrammet. P.g.a. jag hade högt blodtryck sist kommer det ev. bli fler kontroller på slutet av graviditeten. Och eftersom jag hade en jobbig förlossning som slutade med akut kejsarsnitt, kommer jag så småningom att få ett möte med förlossningsläkare för att diskutera förlossningssätt. Det känns bra. Just nu har jag inte orkat tänka så långt fram, utan all energi går åt till illamåendet. Men jag vet att det finns mycket att diskutera.
 
Barnmorskan pratade om att jag ev. borde börja skära ner på Lergiganet eftersom jag tar så många tabletter. Just nu tror jag verkligen inte att det är görbart. Med sonen var nästan de värsta illamåendeveckorna mellan vecka 12-14. Målet är ju dock att jag så småningom ska kunna sluta med tabletterna. 
 
Nästa punkt i basprogrammet hos landstinget är ultraljud i vecka 18. Därefter kommer jag träffa barnmorskan i vecka 25. Då är vi inne i maj och det är sommar. Och jag mår förhoppningsvis bra.

Hämta fler inlägg