Reser mig långsamt och blickar framåt

Idag kom så morgonen för den testdag jag fick av kliniken. Plikttroget tog jag fram graviditetstestet som jag fått, för att analysera den blodfärgade morgonurinen. Lika plikttroget väntade jag tre minuter för att läsa av det negativa resultatet. Sedan lämnade jag sonen på dagis och skyndade mig till jobbet för att ringa Örebro med beskedet. Barnmorskan som svarade beklagade. Någonstans var detta en befrielse för mig. Min möjlighet att andas ut, att släppa vårt första misslyckade ivf-försök och istället se framåt. Äntligen fick jag avslutet på en veckas blödningar.

Barnmorskan bekräftade att vi har två fina fem dagars blastocyter i frysen. Att vi har alla möjligheter att lyckas med dem. Att kliniken aldrig skulle låta oss fortsätta med ivf om man trodde att mitt myom skulle påverka resultatet negativt. Nu ska jag ringa Örebro när jag får min nästa mens. Sen ska jag börja med ägglossningsstickor för att sedan föra tillbaka en blastocyt ca åtta dagar efter omslaget. Det känns skönt att göra ivf:en så naturlig som möjlig. Att slippa sprutor och sprayer och istället låta kroppen jobba själv igen.

Och äntligen känner jag att lite hopp börjar komma tillbaka. Jag har sörjt vårt misslyckade försök. Jag har fallit hårt, men nu börjar jag blicka framåt. Kanske var det helt enkelt så att vi fick ”fel” embryo på dag tre då de hade fyra fina embryon att välja på. Kanske finns miraklet som vi väntat på i frysen? Jag väljer att tro det just nu. Jag vägrar att ge upp än.

Denna underbara dikt har hjälpt mig vidare. Jag har sparat den och tar fram den så fort allt känns hopplöst.

Ivf 1 är över

Igår tog jag beslutet att glömma en av mina tre lutinustabletter. Inatt märkte jag effekten. Livmodern krampade och en massa blod vällde ut. Faktiskt kändes det som en befrielse att kunna lägga försöket bakom mig. Att inte behövs tänka "kanske..." och "kanske inte". Istället på nåt sätt börja bearbeta allt och gå vidare.
 
Igår såg sonen mig ledsen. Han såg rädd och orolig ut, varpå han sökte tröst hos sin pappa. Någonstans kände jag då att gränsen var nådd. Jag vill absolut prova ivf en gång till. Kanske med ett av våra frysta embryon, men om vi misslyckas igen och jag kommer tillbaka till detta helvete, så får det va med syskonförsöken. Just nu skadar misslyckandet inte bara mitt mående, utan också min relation till sonen och mitt förhållande med sambon. 
 
Känner oro för vad jag ska säga till kollegorna på jobbet. Har ju nämnt ivf:en för ett par. I förra veckan var en av dem osmaklig nog att påpeka att "nu är du ju gravid så du får inte äta ost". Faktiskt önskar jag nu i efterhand att jag inte berättat nåt. Tycker inte om att officiellt känna mig misslyckad.

Hämta fler inlägg