Mina erfarenheter av barnlöshet och ivf

Ta oron på allvar!
Det kan ta alla par ett år att bli gravida utan att något är fel, men lita på dina egna känslor. Någonstans kände jag tydligt att något var fel när inget hände månad efter månad och jag hade ju tyvärr rätt. Att det var så illa som det var kunde jag dock inte ana. För er som lider av sekundär infertilitet: Låt er inte lugnas av att vården säger att allt är bra bara för att ni har ett barn. Om ni vill utreda er situation kan ni vända er till landstinget eller en privat aktör.
 
Lägg inte skulden på er själva
Jag la tidigt skulden på mig själv när inget hände. Det var i min hjärna enbart där förklaring kunde finnas. Efter googlande tänkte jag att mitt kejsarsnitt var den mest sannolika förklaringen. Jag förbannade min livmoder som inte lyckats med sitt värkarbete. På det sättet var det en befrielse när vi fick beskedet på spermatestet och när den något klumpige läkaren i Falun sa "med det här resultatet blir det inga barn". Jag tror att många kvinnor lätt anklagar sig själva, men det är två personer som behöver fungera var för sig och tillsammans för att ett barn ska bli till.
 
Berätta eller inte berätta
Detta är en punkt där var och en får göra det som känns rätt för dem. För mig var det en befrielse att berätta för kollegorna. Att äntligen slippa alla "när kommer lillebror" kommentarer. Jag fick även höra om hur många som hade barn och vänner som gått igenom ivf. Äntligen var jag inte så ensam. Det var inte lika befriande att berätta för familjen, men det var ändå skönt och inget som jag ångrade.
 
Vårda relationen
Det var långt ifrån alltid som min sambo och jag tänkte likadant om vår barnlöshet. Men jag fortsatte att lufta ämnet. Han tyckte ibland att jag var tjatig, men samtidigt förde resan oss närmre varandra. Vi fick leta ljuspunkter i tillvaron och ta tillvara dem. Jag är glad för det, eftersom jag nu har en del ljusa minnen från en annars mörk tid.
 
Tillåt känslor
Känslor är en del av resan och det är helt okej att känna ilska, sorg, frustration, avundsjuka och bitterhet. Jag hade flera stunder där jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jag hade stunder där jag inte kunde känna den minsta glädje över andras graviditeter och där jag i smyg önskade personerna kollikbebisar.
 
Välja klinik
Ta lite tid och jämför olika kliniker. Ofta har de olika för- och nackdelar gällande pris, statistik, geografiskt läge osv. För oss blev närheten viktigast då det var smidigast i vardagen. Jag vägde även in statistiken. Var inte heller rädd att ändra ert val om något inte känns rätt. 
 
Den ensamma resan
Man är ganska ensam med sekundär infertilitet. Jag blev förvånad över hur lite stöd som erbjuds.   Varken landstinget eller de privata klinikerna gjorde något utanför det rent medicinska. Man kan säkert uppleva det hela olika beroende på vem som man möter, men det kändes som om jag för dem bara var någon i mängden. Ofta kunde frågor mötas med korta och buffliga svar. När man sedan väl lyckats bli gravid är man åter helt ensam. 
 
Ivf-processen
Jag tyckte att den medicinska biten var relativt enkel. Efter ett tag kändes det någorlunda naturligt att ge sig själv sprutor i magen. Äggplocket gick smidigt med hjälp av morfinet. Det jobbigaste var väntan. Dagarna när jag ruvade och inte visste hur det hade gått. Samtidigt hade jag någonstans en inre känsla. Vid det första försöket kände jag hur hoppet försvann snabbt, medan jag vid det andra försöket kände att det kanske trots allt var vår tur. När det gäller att testa före testdagen, tycker jag att var och en får göra det som känns rätt.
 
Positiva faktorer
Jag har under månaderna som gått funderat på varför vi lyckades med vårt andra försök och inte det första. Jag tror att dessa faktorer var positiva:
- Vi fick tillbaka en blastocyst.
- Jag använde crinone och inte lutinus. Lutinus gav mig tidigt sammandragningar, men det upplevde jag inte med crinone.
- Jag var lagom kissnödig vid insättningen, vilket gjorde att återföringen var smidigare. Det jag gjorde var att inte dricka en massa innan utan mer dricka som vanligt och inte kissa på ett par timmar.
- Insättningen skedde med mjuk slang och inte ett rakt rör.
- Eftersom det var en frysåterföring i naturlig cykel var kroppen så vanlig som möjligt.

Rädslan under ytan

För ett år sedan var vi inne i "göra barn processen" och vår ivf-resa hade ännu inte börjat. Jag misstänkte dock att något var fel. När jag nu har en växande bebis i magen känns den tiden avlägsen. Men jag har lovat mig själv att inte glömma. Att aldrig någonsin fråga ett par om barn- eller syskonplaner. 
Vår resa har gjort mig till en helt annan person än den jag var 2011 när jag var gravid med sonen. Jag ser vårt barn i magen som ett riktigt mirakel. Ett mirakel som vi troligtvis aldrig hade haft möjlighet att uppleva om det inte var för vetenskapen. Jag försöker låta bli att oroa mig, men mina drömmar avslöjar mig ibland. Ibland drömmer jag fruktansvärda drömmar där min lilla bebis trillar ut ur magen. Att fostret kommer ut och dör i mina händer. När jag väl vaknar känner jag en enorm hjälplöshet och ångest.
Jag drömde aldrig den typen av drömmar med sonen. Då tänkte jag i början att om något gick fel under graviditeten kunde jag alltid bli gravid igen. När jag passerat de magiska 12 veckorna var jag aldrig orolig för missfall.
Just nu längtar jag efter tydliga bebisrörelser. Ibland känner jag att bebisen buffar, men ofta är det oklart om det är magen som bullrar eller bebis som sparkar. Inte blir det lättare när omgivningen säger att jag borde börja känna rörelser nu. Inatt tror jag dock att jag kände bebisen buffa flera gånger. Snälla stanna hos oss lilla bebis!

Hämta fler inlägg