Solsken efter regn

Efter regn kommer solsken säger ordspråket. Just nu verkar det stämma både när det gäller höstvädret och min sinnesstämning. Jag kan inte riktigt beskriva lättnaden över att kunda andas fritt igen. De senaste veckornas mörker har lättat något. Jag vågar dock ännu inte tro att det är något betående utifrån vår situation. En situation där vi faktiskt inte kan påverka utgången över huvudtaget. Mer än att vi har sex, fortsätter göra ivf och kollar upp mitt myom.
Men just nu lägger jag den biten åt sidan och njuter istället av att ha fått tillbaka lite glitter i ögonen. De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att krama och pussa på sambon. Jag har också skrattat av ren och uppriktig glädje och uppskattat de små sakerna i vardagen. Att sonen berättar att han tycker om mig. Att jag haft ett bra patientmöte. Eller att solnedgången på hemvägen vacker.
Ikväll stundar det ishockeymatch. Mitt livs första, men ett måste när man bor i en riktig hockeystad och jag har trots allt bott här i fyra år nu. Det är ett gäng från jobbet som ska gå. Och jag ser verkligen fram emot det, trots att jag inte är det minsta sportfåne. Men en hamburgertallrik och ett glas vin ska bli trevligt.
 
Kram till er läsare som fortsätter att kika in här i regn som solsken!

Minnen

Mitt förra inlägg fick mig att tänka på de minnen vi skapar. Vad är det vi minns av vår tid här på jorden och vad är det vi glömmer?
 
- Jag vill minnas hur det kändes när sonen växte i min mage. Hur de första små buffarna från det lilla livet där inne kittlades och den roliga känslan som fyllde livmodern när sonen ofta hickade på morgonen. Jag vill inte minnas graviditetsillamåendet och foglossningen som också hörde dit.
 
- Jag vill minnas stunden när min son föddes. Hur det var att hålla honom och känna hans lena hud mot min för första gången. Jag vill inte minnas de 36 timmarna av olidlig smärta och besvikelsen över kejsarsnittet som också fanns med i bilden. 
 
- Jag vill inte tänka på de första fem månaderna där sonen skrek konstant och var missnöjd. Jag vill minnas hur han log mot mig vid tre veckor, hur hans skratt lät för första gången vid tre månader och när han pussade mig spontant för första gången vid nio månader.
 
- Jag vill minnas allt skönt sex som sambon och jag haft det senaste året. Att vi börjat prata mer med varandra igen. Jag vill inte minnas alla gånger som vi misslyckats bli gravida och alla jobbiga samtal som vi haft om vår barnlöshet.
 
- Jag vill minnas vår Falunresa som en resa där vi fick prata ut och komma varandra närmre. Inte resan där vi fick reda på att vi inte kan bli gravida på egenhand.
 
- Jag vill minnas vår första ivf som en prövning av min styrka. Att jag trots ett hårt fall kunnat resa mig och börja hoppas igen. Jag vill inte minnas all sorg, ilska, besvikelse och nattsvart mörker som den också förde med sig.
 
- Om fem år vill jag kunna tänka tillbaka på denna tiden som ett tillfälle där jag gav allt och vågade satsa på mina drömmar trots att allt var motigt och ingenting självklart. Och någonstans hoppas jag innerligt att denna tiden i mitt minne kommer blekna av den stunden då jag blir gravid på nytt.
 
 

Hämta fler inlägg