Ruvardag 1: Tvivel som gnager

Gårdagens solsken klingade av och idag är min himmel full av orosmoln. Jag vill tro på vårt embryo och min livmoder, men ändå tvivlar jag. Svullnaden efter äggplocket har klingat av och nu känner jag mig tom. Som vanligt. Som jag brukar göra efter ägglossning och innan mens. Men samtidigt kan jag nog inte förvänta mig att ett fyra dagars embryo ska märkas så mycket. Jag föröker vara i nuet, men minnen från min graviditet med sonen dyker upp. Dem tidiga, tydliga känslan av att vara gravid. Jag letar efter den igen. Hopp och förtvivlan blandas i en berg- och dalbana av känslor. Oron att vårt lilla embryo har trillat ut finns där. Igår kissade jag otagliga gånger efter återförandet. För att vara kissnödig drack jag en massa vatten. Varje gång som jag gick på toaletten tänkte jag att "tänk om embryot ramlar ut nu?". På samma sätt känns det när Lutinustabletterna rinner ut. Dumma och onödiga tankar, men de finns där. 
 
Lilla fina embryo, snälla stanna!

Återföring: Jag är med embryo!

Sen en dryg timme tillbaka har jag ett litet embryo i min livmoder. Jag fick aldrig chansen att se vårt embryo, men läkaren sa att det var ett perfekt tre dagars embryo med åtta celler. Även de tre andra embyona såg toppen ut och de kommer nu odlas vidare i ytterligare tre dagar.
 
Både sambon och sonen var med i rummet när embryot placerades i min livmoder. För ett år sen hade jag aldrig trott att jag skulle bli gravid dödskissnödig och med fem personer i rummet. Sonen sa "duktig doktor" till läkaren när vi var klara. 
 
Från och med nu tänker jag på mig själv som gravid, även om jag inte är det i nån medicinsk mening. Nu har jag äntligen vårt embryo i livmoder och jag hoppas med hela hjärtat att det vill stanna. Det blir en lång väntan till testdagen den 15:e oktober.

Hämta fler inlägg