Testdag

Idag, Nobeldagen den 10:e december, är den testdag som kliniken valt ut åt mig. Jag har nu ruvat i 12 dagar. Även om jag föredrar att räkna det som att jag är gravid på dag 4+3.
Jag tog därför fram graviditetstestet som jag fick i min hand direkt efter att Flingan placerats i min livmoder. Då kände jag bara ångest när jag la ner testet i väskan. Jag mindes det förödmjukande graviditetstestet som jag var tvungen att ta på utsatt dag vid ivf1. Det som var så negativt det bara kunde bli.
Här kan ni se hur testdagens test såg ut:
 
Jag tycker om känslan då teststrecket framträder snabbare än kontrollstrecket. Idag är det ju en vecka sen jag såg det första svaga strecket. Det var då jag pirrande började ana att Flingan bestämt sig för att stanna hos oss. Idag ska jag ta sista dosen crinone. Sen är det dags för min kropp att ta över arbetet. Det känns ju lite nervöst, men också skönt. Att jag faktiskt är gravid på samma sätt som alla andra nu. UTAN mediciner.
Ibland förundras jag över Flingan. Hur hälften kom från mina ägg som egentligen dömdes ut under sprutperioden. Vårt första försök som länge riskerades att avbrytas. Men hur vi till sist fick godkänt att fortsätta. Hur chansen först gick till ett annat embryo som inte fäste. Hur Flingan istället frystes in och vilade i frysen, medan jag var ledsen och uppgiven. Hur Flingan sedan var stark och inte bara klarade upptiningen utan såg toppenfin ut när det var dags för återföring. Jag är så otroligt glad och tacksam. Just nu fokuserar jag på att de flesta som är gravida inte får missfall. Någon gång tycker jag att statistiken kan få vara på min sida.

JAG ÄR GRAVID! (vårt julmirakel)

 
Igår sprang jag iväg till apoteket på lunchen och köpte ett digitalt graviditetstest. Idag den 5 december ca 04:30 fick jag världens bästa julklapp. Testet var tydligt: Gravid 1-2 löd det. Ett besked som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen. Vad jag har tvivlat! Men Flingan är ett starkt och tufft embryo som klarade utmaningen att fästa i min livmoder. Idag är det exakt en vecka sen jag körde till Örebro en grådisig morgon. Jag minns den fina lilla vita pricken på skärmen lyste upp allt.
 
Nu hoppas jag att Flingan får vara kvar hos oss. Jag vet att vi har en lång och nervös väg framför oss tills min son får ett syskon. Men nu har jag i alla fall möjlighet att ge mig in på den vägen och vinka hej då till sekundär infertilitet, långsamma spermier och myom.
 
Och jag är så tacksam över att jag äntligen får göra det nu. Det blev december 2014 och inte maj 2013 som vårt positiva besked kom. Jag är tacksam över att icsi och långtidsodling finns. Denna gång kommer jag nog vara lite mer orolig under min graviditet. När jag var gravid med sonen var jag aldrig orolig för missfall. Då trodde jag att jag lätt kunde bli gravid igen om något gick fel. 
 
Men nu är det så att jag väntar på en lillasyster eller lillebror i augusti och inte missfall. Skulle det bli missfall finns det inget jag kan påverka i alla fall. För mig är det så stort att jag KAN bli gravid. Min livmoder KAN fortfarande sin uppgift. Sist gjorde den ett utmärkt jobb och nu vill jag tro på den igen.
 
Mina tankar går nu till er mina kära läsare. Ni som varit mig trogna sen jag startade denna bloggen i mars i år. Då visste jag inte vilka utmaningar som vi hade framför oss även om jag anade dem. Jag hoppas att ni allihopa får möjlighet att ta klivet ur barnlösheten. Kom ihåg att för de allra flesta löser det sig tillsist, även om det kan behövas ägglossningsstimulans, operationer eller ivf på vägen. Ni är inte ensamma även om det alltför ofta känns så. All kärlek och kramar till er!
 
/E & lilla Flingan

Hämta fler inlägg