Längtan efter syskon!

Idag, Nobeldagen den 10:e december, är den testdag som kliniken valt ut åt mig. Jag har nu ruvat i 12 dagar. Även om jag föredrar att räkna det som att jag är gravid på dag 4+3.

Jag tog därför fram graviditetstestet som jag fick i min hand direkt efter att Flingan placerats i min livmoder. Då kände jag bara ångest när jag la ner testet i väskan. Jag mindes det förödmjukande graviditetstestet som jag var tvungen att ta på utsatt dag vid ivf1. Det som var så negativt det bara kunde bli.

Här kan ni se hur testdagens test såg ut:

 

Jag tycker om känslan då teststrecket framträder snabbare än kontrollstrecket. Idag är det ju en vecka sen jag såg det första svaga strecket. Det var då jag pirrande började ana att Flingan bestämt sig för att stanna hos oss. Idag ska jag ta sista dosen crinone. Sen är det dags för min kropp att ta över arbetet. Det känns ju lite nervöst, men också skönt. Att jag faktiskt är gravid på samma sätt som alla andra nu. UTAN mediciner.

Ibland förundras jag över Flingan. Hur hälften kom från mina ägg som egentligen dömdes ut under sprutperioden. Vårt första försök som länge riskerades att avbrytas. Men hur vi till sist fick godkänt att fortsätta. Hur chansen först gick till ett annat embryo som inte fäste. Hur Flingan istället frystes in och vilade i frysen, medan jag var ledsen och uppgiven. Hur Flingan sedan var stark och inte bara klarade upptiningen utan såg toppenfin ut när det var dags för återföring. Jag är så otroligt glad och tacksam. Just nu fokuserar jag på att de flesta som är gravida inte får missfall. Någon gång tycker jag att statistiken kan få vara på min sida.