På resande fot

Idag tog jag tåget till Stockholm. Resan påminde mig tydligt om den gång som jag senast tog tåget till Stockholm. Det var i januari 2011. Två veckor tidigare hade jag darrande hållit i ett graviditetstest och sett det där magiska teststrecket dyka upp.
De första två veckorna var ett kaos där jag kastades mellan att vara nyanställd med ansvar att korta vårdköer samtidigt som jag kände en enorm glädje över att ett litet embryo växte i min livmoder.
Det var i min sambos tillfälliga lägenhet på Söder som vi bestämde oss. Vi skulle bli föräldrar. Sambon pussade min mage och kallade mig mamma. Jag struntade totalt i vårdköerna. Vi ringde våra föräldrar och berättade att de skulle få ett barnbarn till hösten. Alla var glada.
Det var på en restaurang i Stockholm som jag för första gången kände mig illamående. Så pass att jag fick lämna stora delar av min pasta orörd. Jag som alltid brukar äta upp min mat. Illamåendet påminde mig om det lilla livet som höll på att växa sig starkt. Ett litet hjärta som börjat slå. Jag var så lycklig.
Uppfylld av minnen tog jag ikväll en promenad längs Norrmälarstrand. I solnedgången tänkte jag hur innerligt jag vill lyckas med IVF:en. Att jag aldrig skulle tveka igen om jag fick chansen.

Minnen

Helgen var underbar. Vi har njutit av solen och värmen. Lekt i sandlådan och tömt skor som blivit fulla med sand. Plockat fina vårblommor, sonen plockade blå och jag vita. Vi har grillat korv ute för första gången i år. Alldeles fantastisk var helgen, men ändå gjorde det ont. Våren påminner mig om våren för tre år sedan när sonen växte i magen. Mitt illamående gav sig då och jag kände de första fladdrande rörelserna. April, maj och juni var mina allra underbaraste gravidmånader. Nu kommer jag med all sannolikhet gå igenom dem som ickegravid... De enda ryckningarna som jag känner i magen är tarmarna som arbetar. På den tiden kunde jag på skoj skämta om hur fertil jag var som blev gravid på första försöket... Nu skämtar jag inte så mycket alls och definitivt inte om min fertilitet.  Var jag för kaxig?

Hämta fler inlägg