En uppdatering

Det är höst igen, eller kanske är det snarare vinter. 2016 var på något sätt en enda lång sommar som plötsligt blev vinter. Jag är numera en arbetande tvåbarnsmamma, men jag har svårt att helt släppa taget om min blogg. Denna blogg där jag skrev aktivt och ärligt om mina känslor strax före vår konstaterade infertilitet, efter beskedet, under ivf-bergochdalbanan och sen till sist under min graviditet. Den var min livlina i många mörka stunder.

Jag minns oktober för två år sen och hur dåligt jag mådde efter vårt första misslyckade ivf-försök. Där och då trodde jag någonstans att allt var kört. Men nu har vi ju vår 14 månaders lillebror här. En riktig busunge med glimten i ögat (det räcker med att jag säger nu ska vi byta om eller byta blöja så kryper han det snabbaste han kan och gömmer sig), men som börjat säga sina första ord (mamma, titta, nej, pappa, gunga, lampa, mjau, där) och övar på att gå (även om han inte vågat släppa taget riktigt än). Annars är det bilar i alla dess former som gäller den vakna tiden.

Jag har gradvis under året som gått gjort mig av med alla bebiskläder och bebissaker i takt med att lillebror växt och utvecklats. Det har känts ganska befriande att mängden kartonger minskat på vinden. Vårt mål är nått och nu finns det nya bebisar som får glädje av mina söners kläder och saker. Jag känner mig otroligt tacksam över våra två pojkar. Men samtidigt skyddar vi oss inte heller de gånger som vardagen låter oss vara intima. Det var barnmorskan som kläckte den idén när vi pratade på återbesöket. Att vi skippar preventivmedel eftersom vi är i princip sterila, men om vi skulle bli gravida kan jag efter den graviditeten operera bort min livmoder i samband med kejsarsnittet (efter två kejsarsnitt får man inte föda på naturlig väg). Och jag känner mig okej med den planen, att ödet ytterst får bestämma när vi i praktiken är infertila.
 
2011 gav ödet oss vår första son och nu är det helt okej om det inte blir fler barn. Nu gör det inget att mensen kommer med sin vanliga punktlighet. Vi kan mysa för mysandets skulle och inte för att göra barn som inte kommer. Samtidigt kan jag undermedvetet konstatera att ett års oskyddade samlag sen lillebror föddes inte har gjort oss gravida. Jag är väldigt tacksam att ivf finns. Speciellt när jag ser våra söner busa och ha roligt tillsammans. 2017 kommer bli ett händelserikt år då vi har köpt ett hus och kommer flytta till en grannkommun. Vår första son kommer börja förskoleklass och vår andra son på dagis.

2019 kommer vi behöva ta ställning till vårt nedfrysta embryo. Och det är väl det som någonstans känns värst; att kasta det frö som kunde blivit ett levande liv. Men ännu behöver vi inte ta det slutgiltiga beslutet. Vi kan bara njuta av livet som det är just nu. Tänk att det blev så bra ändå. Men trots att mitt liv rullar på har jag inte glömt den resa vi gjort och kommer nog aldrig någonsin göra det. Det är en del av den jag är och jag tror att det gjort mig till en bättre och ödmjukare människa.

Tacksamhet och den nya vardagen

I lördags den 26 september, på dagen exakt ett år sedan det ägg och den spermie som skulle bli lillebror plockades ut och fördes samman stod jag och sambon i kyrkan och tackade för vår andra son. Vi är egentligen inte religösa, men inför det stora vi varit med om blir man nästan det.

Jag skrev en dikt för ett par veckor sen för att sammanfatta mina känslor. Jag läste den högt i kyrkan, vilket inte var helt lätt eftersom jag var så rörd och ögonen tårades också bland gästerna. 

I övrigt flyter livet på. Vår lilla B är nu sju veckor och är överlag en glad och go bebis. Nattetid sover han bra, men dagtid har han svårt att komma till ro. I övrigt är han en stark kille som gillar att ligga på mage och träna nacken. De senaste veckorna har han lett stort mot oss och sina favorit mobiler. Mitt hjärta flödar dagligen över med kärlek. Det enda som är lite jobbigt är att storebror är rejält syskonsvartsjuk. Efter en smidig start har det kommit mycket tårar varvat med ilska riktad mot mig. Någon enstaka leksak har kastats på lillebror. I min egen lycka gör det ont att se min älskade son olycklig. Jag försöker ta det lugnt och låta tiden ha sin gång. Att ge storebror kärlek trots att hans beteende just nu väcker mycket ilska och sorg i mig. En dag hoppas jag dock att även han kan acceptera och se något positivt med att ha en lillebror i sitt liv.

Hämta fler inlägg