Första tiden hemma

 
Idag är det den 15:e augusti. Lillebrors beräknade födelsedag. Jag tänkte därför göra en sammanfattning av våra första dagar hemma. Bredvid mig i sängen ligger underbara lillebror och ammar. Mjölken har äntligen runnit till och nattetid vill han ha tutten i munnen hela tiden. Så fort han somnar till och tappar taget protesterar han ljudligt. I natt har jag dock fördubblat min sömn jämfört med de vanliga två timmarna per dygn. 
Vi åkte hem i torsdags. Fylld av baby blues kändes det mycket skönt att vara tillbaka i vardagen. Speciellt att kunna ge kärlek och uppmärksamhet till äldste sonen igen. Han märker nu att mamma är mer som vanligt. Jag kan äntligen sitta på golvet och leka, precis som han älskar. Jag märker dock att han är lite extrakänslig över förändringarna. Men det är fantastiskt att se hur han börjat knyta an till sin lillebror, försöka trösta och berätta saker för honom. Min favoritbild är en bild som jag tog av mina pojkar på sjukhuset. Storebror strålar av lycka och glädje när han håller en nöjd och belåten lillebror i famnen. Bilden symboliserar allt vi kämpat för de senaste åren. Min längtan efter att ge min son ett syskon. Våra två mirakler. Det första som vi lyckades skapa på egenhand 2011 och vårt andra som icsi, långtidsodling och nedfrysning på fertilitetsmottagningen i Örebro gav oss. Det som är allra mest fascinerande är hur lika storebror och lillebror är till utseendet. På bebisbilder från nyföddhetsperioden är de nästan identiska tvillingar. Lillebror har dock något mörkare drag och annan form på örat, men i övrigt kan jag inte se skillnad. 
 
För mig känns det naturligt att avsluta min blogg nu när vi börjat ett nytt kapitel. Just när livet känns fantastiskt och pusslet komplett. Jag vill tacka alla er som läst och ni som tagit er tid att kommentera. Utan ert stöd tror jag inte att vi hade lyckats. Jag låter min blogg finnas kvar som en redogörelse för sekundär barnlöshet och allt vad det innebär. Det finns garanterat fler som hamnar i den situation som vi var i och till dem vill jag förmedla hopp. Till de som hamnar här av en slump, hoppas jag att inläggen ska ge insikten att man aldrig ska fråga någon när det är dags för syskon.
 
Stor kram och kärlek till er alla!
/E numera tvåbarnsmamma 

Och så är drömmen uppnådd

 
Jag ligger just nu i en sjukhussäng med lillebror vid min sida. Han föddes 10:06 och vägde 3915 gram och var 54 cm lång. Han skrek i princip innan de fått ut honom ur livmodern och snittade 10, 10, 10 i apgar.
Det enda som i stunden kändes tragiskt var att jag behövde sövas. Jag som denna gång skulle vara pigg och uppleva allt. Trots att ryggen kändes bra enligt narkosläkaren fick han till sist efter ca 30 försök konstatera att det inte gick stt lägga ryggbedövning. Smärtan som jag fick utstå under försöken var hemsk. Jag grät dock när de gav mig sömnmedel och när jag vaknade. Sen klockan kvart över tolv har dock lillebror varit vid min sida. Han förefaller lugn när han får vara nära och han har försökt amma. Jag hoppas att vi knyter an till varandra trots den mindre bra starten. Inte ens ett planerat snitt är helt planerat. Storebror har varit här och hälsat på. Det känns som om de i alla fall fick en bra start tillsammans.

Hämta fler inlägg