Toxoplasmosprov

Igår hade blodtrycket börjat gå upp igen och låg på 140/90. Jag hade även +1 på äggvitan. Egentligen är jag inte förvånad. En viktuppgång på 30 kg måste vara jobbig för kroppen. Jag känner inte så stor oro. Det kommer bli extrakontroller, men jag ser ett slut. Jag kommer inte behöva ha ett stegrande blodtryck och gå tio dagar över tiden denna gång. Jag har varit i samma situation förut och det påverkade inte min första son negativt.
 
Det som jag känner lite oro över är att ett toxoplasmosprov tagits. Utslagen och de infektionsliknande symtomen gör att infektionsläkarna i landstinget rekommenderade MVC-läkaren att ta ett prov. Provsvaret kommer dock dröja flera veckor eftersom det skickas till Karolinska. Eftersom jag utsatts för en viss risk för ca två-tre veckor sedan (rosa fläskkarré som jag slutade äta så fort jag såg att den var rosa) känner jag att jag inte helt kan koppla bort tankarna på resultatet. Läkaren sa dock att jag inte skulle oroa mig. Jag försöker tänka att oavsett hur läget är, är det positivt att jag är i slutet av graviditeten och att insatser kan sättas in för bebisen om det skulle behövas. Men mest av allt hoppas jag att min uppväxt på landet gjort att jag haft toxoplasmos tidigare i livet. Om jag fått sjukdomen just nu har jag verkligen haft otur.
 
Ett halsband med ett viktigt budskap som jag unnade mig. Jag ska låta det påminna mig dagligen om att minska oron.

Fortsatt nedräkning

Idag är det två veckor kvar till vårt planerade kejsarsnitt. För två veckor sedan var sonen och vi på medeltidsdagar och tittade på riddare. Egentligen är det ju ingen tid kvar alls.
 
Här hemma är spjälsängen bäddad, bebiskläderna tvättade och invikta i garderoben, en ståbräda till sonen inköpt och skötbordet med de små blöjorna fixat. Det är skönt att vara så redo som det går.
 
På tisdag börjar sonen sitt nya 15 timmars dagischema. Min mamma kom hit igår och stannar den tid som behövs. Jag känner mig tacksam för det. Med 30 kg extravikt och sammandragningar och liknande krämpor är hjälp i vardagen guld värt. Speciellt eftersom min kropp skriker efter sömn just nu. Fysiska smärtor och snurrande tankar gör det svårt att sova ordentligt på nätterna, liksom vår bökande bebis. En vecka efter att de kom var dock mina mystiska prickar spårlöst borta, vilket känns skönt. 
 
Sonen berättar nu stolt att han ska få en lillebror och därmed bli storebror. Igår la han sin älskade snuttefilt under sin t-shirt för att vi skulle jämföra magar. Han visar gärna upp bebissängen för besökare och har ett förnyat intresse att pyssla om sina dockor. Jag får fortfarande overklighetskänslor, även om jag känner värme när jag märker hans förberedelser. Tänk att vi snart har två barn här hemma. Jag kommer kunna prata om "mina söner"/"mina barn".
 
Med den konkreta situationen uppstår dock en oro för det okända och nya som ligger framför oss. Alla omständigheter som vi inte kan påverka. Kan vi ha en sådan tur att vi får två friska barn? Eller har något hänt vid ivf:en eller under graviditeten? Mår vår pojke bra? Det är mycket som snurrar i mitt huvud. Min sambo har däremot antagit sin vanliga "allt ordnar sig" attityd. Jag ska försöka smittas av den också.
 
Idag väntar det näst sista besöket hos barnmorskan.

Hämta fler inlägg