Vecka 34

Allt rullar sakta på. Nu har också sambon semester, vilket innebär att sonen är ledig från dagis. Tyvärr är mina egna möjligheter att vila mer begränsade. Helst hade jag tagit mig en tupplur på både för- och eftermiddagen. Men oftast är det inte praktiskt genomförbart. Sonen märker av min trötthet och favoriserar just nu sambon, men det känns hårt när man är gråtmilt gravid och i behov av extra kärlek.
Vid den senaste kollen hos barnmorskan hade blodtrycket börjat stiga så nu blir det bra med kontroller varannan vecka. Bebisen låg med huvudet nedåt, men ca 3-4 cm ovanför blygdbenet, vilket innebär att han ännu kan snurra runt som han vill. Sonen fixerade sig aldrig utan var ruckbar. Under förlossningen trängde han aldrig ner även om jag i princip var fullt öppen. Denna gång har jag dock regelbundna dagliga sammandragningar. De gör inte så ont, men kräver att jag anpassar min andning.
Imorgon ska jag till förlossningen och diskutera förlossningningssätt och min förra förlossning. Ju mer jag tänker, desto mer tror jag att det bästa för mig skulle vara ett planerat snitt. Att ta mig igenom ett 36 timmars långt misslyckande vill jag inte göra igen. Inte heller vill jag uppleva hur barnmorskorna ignorerar mig och det jag känner. Jag vill inte känna mig övergiven och rädd. Denna gång är jag livrädd för att snittet ska spricka, även om risken är minimal. Min motivation är främst rent psykologisk, vilket kan göra det svårare att få vården att lyssna. Men jag är så rädd att hamna i den depression som jag utvecklade efter att sonen fötts. Det tog mig tre år att våga läsa min förlossningsjournal. Jag var livrädd för orden i den. På pappret är dock det enda tydliga att det inte hände nåt. Under mitt besök på förlossningen förra månaden, kände jag bara ångest och att jag ska göra allt jag kan för att inte hamna i de rummen igen.

Åter september 2016

Nu är jag föräldraledig! Det kändes konstigt när jag lämnade in jobbnycklarna, men på det stora hela känner jag att ledigheten inte kunde kommit mer rätt i tid trots att det är drygt femtio dagar till BF. Jag har nu besvär med bäckenuppluckring (det gör grymt ont när jag vänder mig i sängen och hugger i blygdbenet när jag går) och rent allmänt är jag en känslomässig berg- och dalbana. Jag har också börjat må illa igen, men det är inte alls på samma sätt som under den första hälften av graviditeten.
Lillebror busar och hickar i magen. Jag längtar mer och mer efter att få träffa honom. Han har dock blivit lite lugnare den senare tiden, kanske börjar det bli trångt där inne. Här är min sommarlista:
- Tvätta bebiskläder och lägga in i garderoben.
- Ordna en ny skötbädd till skötbordet.
- Fixa en ståbräda till vagnen.
- Skruva ihop och bädda spjälsängen.
- Köpa babyolja och ladda upp med tvättlappar.
- Skriva ett brev till B i magen.
- Överösa sonen med kärlek och det bus jag klarar av.
- Sitta på balkongen och njuta av livet.
- Ha vi-tid med sambon.
- Köpa snuttis till B.
- Fylla på frysen för snabba luncher och middagar.
- Packa BB-väskan.

Hämta fler inlägg