Vecka 34

Allt rullar sakta på. Nu har också sambon semester, vilket innebär att sonen är ledig från dagis. Tyvärr är mina egna möjligheter att vila mer begränsade. Helst hade jag tagit mig en tupplur på både för- och eftermiddagen. Men oftast är det inte praktiskt genomförbart. Sonen märker av min trötthet och favoriserar just nu sambon, men det känns hårt när man är gråtmilt gravid och i behov av extra kärlek.
Vid den senaste kollen hos barnmorskan hade blodtrycket börjat stiga så nu blir det bra med kontroller varannan vecka. Bebisen låg med huvudet nedåt, men ca 3-4 cm ovanför blygdbenet, vilket innebär att han ännu kan snurra runt som han vill. Sonen fixerade sig aldrig utan var ruckbar. Under förlossningen trängde han aldrig ner även om jag i princip var fullt öppen. Denna gång har jag dock regelbundna dagliga sammandragningar. De gör inte så ont, men kräver att jag anpassar min andning.
Imorgon ska jag till förlossningen och diskutera förlossningningssätt och min förra förlossning. Ju mer jag tänker, desto mer tror jag att det bästa för mig skulle vara ett planerat snitt. Att ta mig igenom ett 36 timmars långt misslyckande vill jag inte göra igen. Inte heller vill jag uppleva hur barnmorskorna ignorerar mig och det jag känner. Jag vill inte känna mig övergiven och rädd. Denna gång är jag livrädd för att snittet ska spricka, även om risken är minimal. Min motivation är främst rent psykologisk, vilket kan göra det svårare att få vården att lyssna. Men jag är så rädd att hamna i den depression som jag utvecklade efter att sonen fötts. Det tog mig tre år att våga läsa min förlossningsjournal. Jag var livrädd för orden i den. På pappret är dock det enda tydliga att det inte hände nåt. Under mitt besök på förlossningen förra månaden, kände jag bara ångest och att jag ska göra allt jag kan för att inte hamna i de rummen igen.
1 Livet efter missfall:

skriven

Är det första samtalet om förlossningen? Berätta gärna mer efter samtalet! Har liknande upplevelse från vår första förlossning och att jag fick nån form av depression av det jag upplevde som mitt misslyckande. Funderar mycket på hur det kommer att kännas vid en ev nästa gång..

Svar: Det var mitt första samtal. Ska skriva ett inlägg som sammanfattning. Under fertilitetsbehandlingarna sköt jag upp min oro, men nu blev den plötsligt konkret. Kram!
langtaneftersyskon.blogg.se


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: