Rädslan under ytan

För ett år sedan var vi inne i "göra barn processen" och vår ivf-resa hade ännu inte börjat. Jag misstänkte dock att något var fel. När jag nu har en växande bebis i magen känns den tiden avlägsen. Men jag har lovat mig själv att inte glömma. Att aldrig någonsin fråga ett par om barn- eller syskonplaner. 
Vår resa har gjort mig till en helt annan person än den jag var 2011 när jag var gravid med sonen. Jag ser vårt barn i magen som ett riktigt mirakel. Ett mirakel som vi troligtvis aldrig hade haft möjlighet att uppleva om det inte var för vetenskapen. Jag försöker låta bli att oroa mig, men mina drömmar avslöjar mig ibland. Ibland drömmer jag fruktansvärda drömmar där min lilla bebis trillar ut ur magen. Att fostret kommer ut och dör i mina händer. När jag väl vaknar känner jag en enorm hjälplöshet och ångest.
Jag drömde aldrig den typen av drömmar med sonen. Då tänkte jag i början att om något gick fel under graviditeten kunde jag alltid bli gravid igen. När jag passerat de magiska 12 veckorna var jag aldrig orolig för missfall.
Just nu längtar jag efter tydliga bebisrörelser. Ibland känner jag att bebisen buffar, men ofta är det oklart om det är magen som bullrar eller bebis som sparkar. Inte blir det lättare när omgivningen säger att jag borde börja känna rörelser nu. Inatt tror jag dock att jag kände bebisen buffa flera gånger. Snälla stanna hos oss lilla bebis!

Kräkas på stan

Genom att vara sjukskriven har jag denna graviditet sluppit kräkas offentligt. Med sonen var det en del av min dagliga rutin att kräkas från broar och på gågatan på väg till och från jobbet. Jag lyckades till sist koppla bort omgivningen.
Idag var tanken att jag skulle ta en McToast till frukost. De sista metrarna innan jag var framme vällde illanåendet upp och jag kräktes på gatan. Eftersom jag numera är oförberedd på denna typ av attacker hade jag ingen påse med. Ett par männkskor på väg till jobbet blev vittne till händelsen. Jag undrar om de tänkte att jag var full eller i bästa fall magsjuk. Jag hoppas att händelsen inte behöver upprepas fler gånger denna graviditet.
Illamåendet vill inte släppa taget än, men jag njuter av någon enstaka kräkningsfridag ibland. 
 
I övrigt har jag börjat kika lite på bebisnamn i syfte att fokusera på något annat. Jag tycker precis som sist att pojknamn är så svårt. Jag har en förkärlek för internationellt gångbara namn som är lite längre. Resultatet blir bibliska namn, trots att jag inte är religiös. Jag avvaktar dock rul innan jag går in helhjärtat för att hitta ett namn. Nu kollar jag mest för att göra den lilla personen i magen mer verklig.
 
Ett annat bekymmer är att min vinterjacka snart inte går att knäppa längre. Det känns ju onödigt att köpa en gravidvinterjacka med bara någon månad kvar till våren.
 
Uppdatering: Bara för det kräktes jag på vägen hem också. Det var den lunchen. Suck! Dagens positiva är dock att jag utan tvekan känt bebissprattel i magen :).

Hämta fler inlägg