Normalt deppig?

Jag befinner mig i en situation där jag varje dag tar på mig en mask och leker lyckligt gravid. Och visst känner jag ibland ren glädje och förväntan. Rent fysiskt mår jag bättre än vad jag gjort under hela graviditeten. 
Ändå lurar sorgen i mitt hjärta. Det känns ganska löjligt eftersom jag är så nära att uppnå min dröm om två barn. Jag är inte fast i infertilitetskampen längre. Men ändå undrar jag om inte den resan i kombination med en jobbig första halvlek under graviditeten gjort att jag hamnat där jag är. När man är barnlös går allt fokus och all energi åt att lösa situationen. Man kämpar sig igenom olika delmoment och besvikelser utan egentligt stöd i från vården. När jag väl blev gravid mådde jag så illa att jag inte kunde tänka på något alls. Därför börjar allt komma ikapp mig nu när jag mår bättre. Jag tycker att samtalskontakt borde finnas med i paketet för alla som går igenom barnlöshet. Under hela den tiden som vi kämpade var det ingen som frågade hur vi mådde.
Som gravid är det inte lätt att veta vad som är normal deppighet. Känslosvallningar hör ju till hormonerna. Men någonstans känns det inte bra  då tårarna bara rinner och allt känns svart. Eller då frustrationen blir så stor att skrik inte räcker.
Jag har därför kontaktat den psykoterapeut som jag träffade efter min förlossningsdepression. Denna gång vill jag förebygga. Jag vill kunna njuta av lillebror. Jag hoppas det finns en metod som kan föra mig i rätt riktning. Det får vara värt lite extra pengar, bara jag kan må bra igen. Det dåliga samvetet gör sig på nytt påmint. Jag borde vara lycklig nu, ändå är det något som hindrar mig.

Lyckligt gravid

Jag är nu i vecka 24. Tre veckor har gått sedan jag kräktes sist. Nu börjar jag så smått våga tro att jag kan lämna kräkningarna bakom mig. Mat smakar gott igen. Själva känslan att vara sugen på mat är helt fantastisk. Innan var ätandet bara ett sätt att överleva. Jag har också fått en smak och längtan till livet igen. Det känns fantastiskt att vara gravid. Lillebrors knuffar och sparkar påminner mig om att livet snart kommer se annorlunda ut. Det är häftigt att tänka på att min mage gömmer en helt ny individ som kommer bli en del av vår familj. Jag har tröttnat på kläder som sitter obekvämt och investerat i gravidkläder. Jag har ju fyra månaders graviditet kvar och kan inte ha tröjor som slutar vid naveln… Även om jag på det stora hela är lycklig känner jag dock av känslostormar. Tårar som kommer och irritation när tålamodet tar slut.

Jag jobbar nu som vanligt igen och kan vara hemma med sonen. I måndags träffade vi en nio månaders bebis. Sonen var överförtjust och kallade den lille killen för lillebror. Det värmde även gott i mammahjärtat när han busade med bebisen och gav den saker som den tappade. När andra frågar om ”mammas mage” säger han att bebisen inte kommer ut än, men att han ska bli storebror. Jag längtar till augusti.

Hämta fler inlägg