Jo nog är jag gravid ändå...
Jag har krupit ner i TV-soffan med sambon. Mannen i mitt liv! I min livmoder är vår lilla Flinga. Flingan som inte skulle ha funnits om inte ivf fanns. Utan icsi kunde vi ha fortsatt försöka månad efter månad, för med få och långsamma spermier blir det ingen bebis, oavsett hur mycket man älskar varandra. Men vi fick vår chans.
Idag känner jag mig supergravid. Molvärken är på topp och illamåendet påtagligt. Det känns bra och hoppfullt. Jag har knäppt upp jeansen och låter magen sticka fram. En mage som nog inte är så mycket bebismage som det är en mage där det hamnat en hel del godis och glass den senaste tiden. Men ändå. Jag tittar på den och längtar efter att få känna sparkar igen.
Under min förra graviditet var jag ständigt orolig för att något jag åt eller gjorde kunde skada vårt barn. En rosa biff eller oljefärg blev en kris. Igår åt jag pizza som hade parmaskinka på sig. Jag hade ätit en bit skinka när jag kände att den fortfarande var rå. Skinkan hade troligtvis hamnat där efter att den gräddats i ugnen. Genast var oron tillbaka. Även om risken för toxoplasmos är minimal tidigt i graviditeten lyckades jag skrämma upp mig själv. För om det överförs till fostret är kan följderna bli ödesdigra. Men där måste jag också stoppa mig. Det är klart att jag följer kostråd, men jag vill njuta av graviditeten. Oro är varken bra för mig eller Flingan.