Depp igen
Idag känner jag att mina känslor vacklar. Jag kan inte längre inbilla mig att allt bara är bra. Att aktivt ha jobbat för att bli gravid i ett och ett halvt år utan resultat. 19 gånger på vanligt vis och en gång med ivf, men utan ett enda plus. Bara den förbaskade regelbundna mensen månad efter månad. Det är inte normalt någonstans.
Och visst. Vi vet ju att vi inte är ett normalt par. Att sambon bara har en miljon spermier, varav 0,2% är snabba. Och att jag har ett myom i livmodern. Något som är ovanligt trots att myom i övrigt är vanligt. Den sortens myom som bara ca 13% lyckas bli gravida med. Vi har fullt med förklaringar till varför det inte fungerar. Men jag jämför mig ändå med alla vanliga. Trots att jag vet att jag inte borde göra det. Jag har kunnat konstatera att vi inte är bland de 90% som blir gravida inom ett år. Eller att vi är bland de 38% som blir gravida på ett ivf-försök i Örebro. Vart hamnar vi? Rent statistiskt har vi ju möjligheter att lyckas, men vi har ju inte haft statistiken på vår sida förut.
Efter att alla som jag kämpat med plussat någon gång under denna tiden (även om några har fått missfall), tror jag mer och mer att det inte är meningen att vi ska få uppleva ett plus igen. Och det tar mycket kraft att bli sist kvar i trådar. Att få se andras glädje, men att aldrig få dela den. Att få höra "snart är det din tur" och "du ska se att det ordnar sig för dig med".
Men nej det blir aldrig min tur och nej det ordnar sig inte. Jag känner mycket känslor men ordet "blä" kännetecknar det ganska bra. Nu när mensen närmar sig har jag god lust att bara sy igen därnere och måla dit det magiska strecket på en graviditetssticka.
Det är så hopplöst att vara i en situation där man inte kan påverka utgången det minsta. Att vara helt utelämnad till vetenskapen och kanske någon högre makt. Så egentligen är det inte konstigt att deppigheten tar överhanden ibland.