Ivf och press
Mina tankar har snurrat de senaste dagarna. Igår sa jag till sambon ”varför kan vi inte bara ha sex och bli gravida som alla andra?”. Han svarade kort och enkelt ”för att nåt är fel”. Det kändes så okomplicerat när han sa de orden. Jag önskar att jag också kunde ”gilla läget” på samma sätt. Att jag bara kunde acceptera att livet är som det är. Att nåt är fel. Men jag vill inte det. Jag är för lösningsorienterad. Finns det ett problem vill jag försöka lösa det så fort som möjligt.
En sak som jag ogillar med ivf är att det någonstans blir en enorm press på mig som kvinna. Dels ska jag hålla koll på sprayer och sprutor under behandlingen och sen ska jag producera flera ägg på beställning, när det naturliga är att producera ett i taget. Det är också i min kropp som embryot ska bosätta sig. Förutsättningarna till ett liv kan vetenskapen ge, men min livmoder måste låta embryot fästa och sedan ta hand om det på bästa sätt. Jag är inte van vid det här uttalade fokuset och de tunga prestationskraven på min kropp. Tidigare har det varit mycket prat om få och långsamma spermier. Med hjälp av icsi kommer vi runt den detaljen och det är min kropp som måste prestera för att vi ska få det där magiska pluset.
Och det är väl därför som jag av och till den senaste månaden riktat ilska och frustration mot min kropp och min livmoder. En livmoder som jag redan skällt ganska mycket på innan vi fick svaret på fertilitetsutredningen. En livmoder som jag i viss mån förlät och ville ge chansen igen. Men som sen inte fullföljde uppgiften. Det sägs ju att i de flesta fall där implantation misslyckas beror det på embryot, men någonstans är det ändå svårt att acceptera. Embryot såg ju super fint ut. Och de kunde ju dessutom frysa två av tre embryon som var kvar på dag 5. Våra embryon borde helt enkelt inte vara så dåliga med tanke på det.
Inget blir lättare i och med att jag vet om myomet. Hade jag inte vetat om det hade jag varit mer benägen att tro att det var embryot. Det känns skönt att jag lyckats övertala vår lokala läkare att titta på myomet igen. Jag har tid för det den 18:e. Jag har laddat upp med knepiga frågor och jag hoppas att sambon också följer med så han kan ställa sina. Vi behöver nog det båda två för att kunna gå vidare med FET om läkaren tror att det kan lyckas.
Ibland gör det ont i mig när jag tittar på vår underbara son. Hör honom säga ”jag älskar dig mamma” och tänka på att han en gång också var ett litet embryo. Ett embryo som min sambo och jag lyckades skapa helt på egen hand. Ett embryo som inte tvekade utan fäste och växte till det mest fantastiska som finns. Tanken på att jag hade ett litet frö som kunde blivit ett syskon till honom i min livmoder är mer än vad jag kan klara av.
Idag står det dans på schemat efter jobbet. Har av och till de senaste dagarna känt av rejäla menskramper. Det verkar som om kramperna från ivf-behandlingen verkar dröja sig kvar även denna månad. Idag kom de bekanta rosa flytningarna, så mensen tar nog fart under helgen. Då blir det till att ringa Örebro på måndag.