Livets gång
På vägen hem från stan finns det ett litet radhus som jag alltid passerar. På sommaren brukade det sitta en mamma med en tvåårig son i trädgården när jag gick förbi. Barnet såg alltid så glad ut när jag gick förbi och tillsist började vi heja på varandra, precis som om vi kände varandra. Men sen plötsligt såg jag en dag att mamman var gravid och den där känslan av avundsjuka kom över mig. Som tur är blev det snart höst och de var inte ute längre. När jag traskade hem från mataffären igår tittade jag mot deras hus och kunde se hur familjen satt och tittade på tv och att närmst fönstret stod en liten barnvagn med liggdel. Och igen kändes det lite konstigt. Hur vissa personers liv flyter på. Att man vill bli gravid och sedan blir det. Att de är gravida och sedan föder barn. Och att de sedan får hålla i barnet.
Och hur mitt liv tycks stå stilla när det gäller den biten samtidigt som det flyter på inom andra områden. Jag är 30 och inte 28. Sonen är 3 och inte längre 1. Jag får nya ansvarsområden på jobbet. Vi bor i en 5:a och inte i en 3:a. Men den där sista pusselbiten liksom aldrig tycks vilja falla på plats.
Nu känns min PMS bättre och idag ska jag ringa Örebro. Jag tar inget syskonförsök för givet. Dels i fall min läkare kommer fram till att myomet ska tas bort. Eller att ägglossningen kommer på fel dag så återföringen inte kan göras. Eller att vårt embryo inte klarar upptiningen. Jag har dock inte gett upp hoppet om att jag ska få den bästa julklappen av alla. Och det känns skönt med lite hopp igen även om det är litet.