PMS deluxe
Igår såg min varukorg ut så här på vägen hem. Glass att trösta mig med. Bindor för mensens skull. Frukt och grönsaker till sonen.
Idag har jag brutit ihop flera gånger. Tårarna bara sprutar. Allt känns nattsvart. Jag borde egentligen vara glad eftersom vi snart kan göra FET. Men jag är inte det. Jag har liksom slutat att tro på att denna barnlöshetssaga kommer få ett lyckligt slut. Jag kan inte låtsas längre att allt kommer ordna sig. Vad ska man göra när det till och med känns som de sista smulorna av hopp är borta? Är det då som det är dags att ge upp?
skriven
Det är inte att låtsas att hoppas och tro att det kommer att gå bra. Det är att våga vara stark en stund. För vet du, med allra största säkerhet kommer det att gå bra för eller senare. Nej, det finns inga 100% garantier för någon av oss, men vi ligger bra till. Det är okej att vara hopplös, det är okej att vara svag! Men ge inte upp!
Och så glömde jag skriva att det finns många fördelar med större åldersskillnad. Det är 6 år mellan min bonusdotter och sonen. De älskar varandra helhjärtat och bråkar aldrig, de leker tillsammans och har egna lekar, den stora tjejen verkar njuta av att leka som ett litet barn igen. De kan bygga med Duplo ihop, kolla på Bamse, jaga varandra hur mycket som helst. Så jag om någon borde ju inte vara stressad av åldersskillnaden, men är det ändå. Förstår dig där med. Det är hjärtat som längtar, inte hjärnan.