Ännu en onsdag
Idag är det onsdag. Ännu en dag av barnlöshet har passerat. En dag då jag känt att någonting fattats mig. Tomheten som funnits vid min sida länge nu. Den där känslan av att man inte kan påverka sitt liv. Sorgen och saknaden över syskonet som inte finns annat än i mina drömmar.
Idag är det två veckor sedan de första blodkropparna kom. Början på slutet av IVF 1. Nu borde jag snart har ägglossning en vanlig cykel. Jag misstänker dock att min kropp inte är som förut. De vanliga geléaktiga flytningarna har inte synts till. Lite svagt molande har jag dock känt av. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men med tiden så klarnar det kanske. När jag läst runt på nätet verkar det vara ganska vanligt att cykeln blir annorlunda efter en IVF. Den kan både bli längre och kortare.
I övrigt kämpar jag för att återfå mitt liv. Igår tog jag mig äntligen iväg på ett danspass. Den senaste gången jag gick på danspasset var ett par dagar innan jag började med sprutorna. Nu är jag inte gravid så det är hög tid att ta tag motionen igen. Det senaste veckorna har det definitivt blivit för mycket onyttig mat, godis och soffläge.
Jag försöker låta bli att tänka på att jag skulle ha varit i vecka 6 om vi hade lyckats med vår IVF. Kanske hade det varit den här veckan som jag hade börjat kräkas. De tankarna gör dock för ont. Jag stänger av dem så gott det går.
