Längtan efter syskon!

Lördagmorgon. En del sover ute efter en fredagskväll med fest. Andra är på väg upp för att äta frukost med sina familjer. Själv vaknade jag med den ångest som barnlösheten innebär. Som ofta smyger sig på när jag minst anar det och som får svidande tårar att rulla ner för kinderna. En sorg som inte alla förstår eller kan dela.

 

När jag är ledsen säger de flesta att jag ska vara tacksam för min son. Att jag ska vara lycklig att jag fått uppleva graviditeten en gång. Och så är det ju. Barnlösheten hade garanterat gjort ännu ondare om jag inte hade haft honom i mitt liv. Det är därför som jag nu bestämt mig för att gå ner till 80%. Min son är bara liten en gång. Jag tänker inte stressa på jobbet för att spara SGI till en föräldraledighet som kanske aldrig kommer komma.

 

Jag älskar min son, men ändå kan jag känna det orättvisa och smärtsamma i att vi inte kan få välja hur stor familj vi har. 90% av befolkningen kan trots allt göra det. Jag har INTE valt att vara en enbarns familj. Jag har under ett och ett halvt år kämpat för ett syskon. Först genom att bara tima ägglossningen sen med hjälp av naturläkemedel och tillsist med ivf. Det är få som förstår hopplösheten där jag aldrig på hela tiden fått se ett positivt graviditetstest. Att ännu en gång på avsatt datum få köpa mensskydd. Gråta en skvätt och nånstans intala sig att det kommer fler möjligheter.

 

Idag är det en dag då jag förbannar barnlösheten. Förbannar den livmoder och kropp som sviker mig varje månad och inte kan ge mig det som är en självklarhet för många. Jag tillåter mig själv att göra det. Låter sorgen och tomheten få ta plats en stund innan min lilla familj vaknar och jag ska ordna frukost åt oss.