Längtan efter syskon!

2011 blev vi gravida på första försöket. Nio månader senare föddes vår son. Våren 2013 började vi aktivt försöka bli gravida igen. Förvånande hände ingenting månad efter månad. Vi påbörjade tillsist en utredning som konstaterade få och långsamma spermier, vilket innebar att våra möjligheter att bli spontangravida var mycket begränsade. Vårt första ivf-försök misslyckades, men efter upptining av en fryst blastocyst fick vi vårt magiska plus. Lillebror kom till oss i augusti 2015. Äntligen är vårt liv komplett!

	&
	&

Min lördag

2014-10-25 @ 15:50:21

Idag var vi på familjegympa. Egentligen var jag helt färdig efter en tung jobbvecka där jag försökt köra på trots jag inte haft mental kraft för det. Men medtvingad av sambo och son infann jag mig i lokalen. Det tog dock inte lång tid innan jag såg henne. En mamma från sonens babyrytmik. Nu satt hon där med en stor mage redo att föda när som helst. Det gjorde bara så ont. Jag vill ju också sitta där och gunga i takt till musiken. Leende och med en hand på magen. Jag uthärdade hela passet, men definitivt utan någon glädje.

Sen tog vi bilen till Ikea. Sonen sover trots sina tre år fortfarande i sin gamla spjälsäng. Varje gång jag nattar honom svider det till lite. Tanken på att om han hade haft ett syskon skulle det ha fått spjälsängen. Den har helt enkelt blivit en symbol för vår infertilitet. Efter argumentet att han kan göra kullerbyttor i en större säng, var sonen med på tåget. Sambon var dock svårövertalad. Men tillsist betalade jag helt enkelt. Inte ens vår lilla s60 kunde stoppa mig. Jag pressade in både säng och madrass när sambon gett upp direkt.

Nu har jag ägglossning. Igår kom flytningarna och nu ömmar äggstockarna. Givetvis har vi försökt även denna gång. Även om i alla fall jag inte tror att vi ska lyckas. Men jag kan ändå inte låta bli att ta chansen. Om man får en lott i present så skrapar man den för att se om det kanske finns någon vinst. Och om vi så har någon futtig procent chans att lyckas vill jag i alla fall försöka.

1 Lin:

skriven 2014-10-26 22:53:52.000001+01:00

Åh, vad jag känner igen mig! Denna starka sorg. Magbilderna på facebook och gravida som poppar upp från ingenstans. Aj, det gör så ont. Kramar till dig. Snart är det vår tur <3

Svar: Kram tillbaka!

langtaneftersyskon.blogg.se

2 C:

skriven 2014-10-27 19:41:37.000001+01:00

Har läst din blogg ett tag nu och tycker på något sätt att det känns trösterikt med någon som sätter ord på tankar som lika gärna kunde vara mina egna... Känslan man får när man ser gravida kvinnor lite varstans är hemsk. Man vill så gärna själv gå med allt mer rundad mage och känna samma glädje som de utstrålar och som man minns från förra gången, men kroppen bara strejkar och stretar emot... Frustrationen växer och med den känslan av utanförskap. Har flera gravida i den närmsta vänkretsen för tillfället och ett par som nyss fått sitt första barn. Längtan efter ett syskon till vår lilla kotte blir inte precis mindre av att träffa dem. Jag märker att jag isolerar mig allt mer och tycker för tillfället mest att det är jobbigt att träffa vänner och vara social när hela mitt inre skriker att det är orättvist att inte vi också får bli gravida. Vill inte vara missunsam och jag gläds verkligen med dem, men tycker att det är jobbigt att stå utanför och längta efter det som för dem just nu är så självklart.

Svar: Beklagar att du också befinner dig i denna situation, även om det innebär en viss tröst när jag vet att jag inte är ensam med mina tankar och känslor. Att vara med min familj är ju något jag brukar göra för att hämta kraft, men det innebär ju att man ofta går till någon park, lekland eller badhus och där är det ju fullt av gravida magar och små bebisar. Situationen som sekundärt barnlös är därför svår. Kram!

langtaneftersyskon.blogg.se