Mörkret
Ända sedan jag såg de där bloddropparna på toalettpappret, den där onsdagen för snart två veckor sen, har jag befunnit mig i ett känslomässigt mörker. Kontrasten mot hur jag mådde veckorna innan när jag trodde att jag ruvade på vårt embryo är stor. Då strålade jag. Pratade glatt om ditt och datt i fikarummet. Nu är jag tyst. Tittar helst åt sidan och svarar bara fåordigt på frågor. Jag orkar inte vara social. Egentligen skulle jag helst gå i ide. Få gömma mig i en bubbla där det enda jag behövde göra var att gråta och sova. Den regngråa dagen utanför gör inte situationen bättre.
Idag pratade mina jobbarkompisar om pms på fikarasten. Hur jobbigt det är och hur meningslöst det är med mens månad efter månad när man inte vill bli gravid. Jag är dock beredd att tycka att mens månad efter månad när man vill bli gravid är ännu mer meningslöst.
Jag har cirka tjugo år med mens framför mig. Tjugo år där min kropp kanske aldrig kommer ge mig ett till barn. Där det enda jag får är hemsk pms som varar före mensen, under mensen, runt ägglossning. Ja större delen av menscykeln, med undantag av några få fina dagar här och där. Hur ska jag orka det?
skriven
Känner ingen mig så mycket i dina känslor och tankar, får nästan en liten tår i ögonvrån. Det är så fruktansvärt tärande detta... månad efter månad. Men vi ska kämpa vidare och inte ge upp!