Längtan efter syskon!

Igår fick jag besked om att toxoplasmosprovet var normalt. Mitt blodtryck ligger kvar på 135/90, men jag hade ingen äggvita i urinen. Det är därför med ett relativt lugn som jag går in i vecka 39 imorgon. Snart är det bara en vecka kvar innan vi får träffa vår pojke. Jag känner mig så redo man kan bli innan hela tillvaron vänds uppochner. Det ska bli så spännande att lära känna honom. Se vem han är lik och vilken personlighet han har fått.

Storebror har invigt och kontrollerat babyleksakerna, spjälsängen och babygymmet på nytt. Ja han har t.o.m. prov bitit på bitleksakerna. När han ville prova babysittern fick jag dock säga stopp. Ikväll sa jag att det är ungefär en vecka kvar till bebisen kommer, varpå han utbrast "jippie vad kul". 

Än så länge känns allt lugnt. Jag tror inte att bebisen kommer före den 10:e. Sammandragningar finns där dagligen, men de gör inte direkt ont. Ibland känner jag av övergående mensont. Den senaste veckan har jag märkt av foglossning, men det är väl acceptabelt eftersom BF närmar sig. Jobbigast är ändå sura uppstötningar samt tröttheten.

Jag börjar längta efter att få på mig kläder igen och kunna ha något annat än tights och klänningar. Jag drömmer även om att mumsa ost och parmaskinka. Men missförstå mig inte. Graviditeten har varit värd allt. T.o.m. de dagliga kräkningarna till vecka 23. Men nu känner jag mig redo att gå vidare. Att få en ny vardag med mina tre pojkar. Jag kommer dock aldrig glömma resan vi behövde göra. Jag kommer berätta för vårt mirakel när tiden är rätt om ivf-processen och all längtan som förde honom till oss. Jag kommer även vara öppen bland vänner och kollegor. Även om vår resa förhoppningsvis slutar lyckligt finns det andra som påbörjar sin. Jag vill ta bort skämsstämpeln från barnlösheten. Ge den ett ansikte. Vem som helst kan drabbas. För vissa uppstår svårigheter redan med första barnet. För andra kommer problemen när det är dags för syskon. Oavsett vilket finns längtan där. Hopp blandas med förtvivlan och sorg.