Längtan efter syskon!

Jag har inte skrivit på ett tag, då jag känt att bloggen i viss mån tappat sitt syfte. Den har övergått från en blogg om längtan efter ett syskon, till en blogg där allt handlar om deppighet och beklagan över graviditetsillamående. Jag har känt att det är dumt av mig att beklaga mig. Framförallt för att jag hyser den största respekten för mina läsare som fortfarande kämpar med barnlöshet. Illamående är i det sammanhanget bara en prick i rymden.

 

Samtidigt kan det vara viktigt att belysa att bara för att man äntligen är gravid, så är allt inte rosa drömmar. Det finns en annan sida. En hemsk sida där jag trots min stora glädje och tacksamhet över att få vara gravid i mörka stunder tänker på hur skönt det skulle vara att inte vara gravid. Att få slippa kräkas upp maten som man nyss kämpat i sig och där det enda som till sist kommer ut när magen är tom är tårar. Jag har mått så dåligt att jag tänkt att om något går fel med denna graviditeten kommer jag inte börja om igen. Jag orkar inte gå igenom allt igen och veta vad jag har framför mig. Varje dag är för mig en dag närmre slutet på illamåendet. Idag är jag i vecka 10 (9+4). Om jag har tur kanske illamåendet mattas något om en månad. Kanske kan jag då äntligen börja samla kraft igen?

 

Jag har fått förlängd sjukskrivning januari ut. Jag ska även prova att ta lergigan comp dagtid och en lergigan 25 på kvällen. Compen ska förhoppningsvis ge mig mer energi dagtid.

 

Jag var uppe och berättade utvecklingen för ett par kollegor på jobbet igår. De var uppriktiga och sa att de knappt kände igen mig. Att jag magrat i ansiktet och såg blek och härjad ut. Om jag ska vara ärlig känner jag knappt igen mig själv heller. När jag ser mig i spegeln ser jag hur all hudfärg är borta. Jag ser bara grå och trött ut med bleka tårfyllda ögon. Jag känner mig som en dålig människa och mamma som inte åstadkommer något. En dag när jag orkar duscha och byta om är en seger. Annars är jag en driftig person som får saker gjorda. Nu får soporna stå tills de svämmar över och tvätten vara ovikt i tvättkorgen. Personlighetsförändringen är kanske ännu värre än utseendeförändringen. Att jag inte kan ta hand om min som ger mig dåligt samvete. Från att ha gett honom 110% av mitt fokus och min kärlek kan jag nu inte ens bre en smörgås till honom.